Övergiven !

Tänk jag drömde i natt att jag hade en katt
och den åt bara sill och potäter.

Du får trot om du vill men potäter och sill
det just vad små kattungar äter.
" Ur Rasmus på luffen "

Precis så ska en katt få leva resten av sitt liv
( på sill kanske ,men inte potatis ), hos dem som tog hand den som kattunge en gång. Men så bra får inte alla katter särskilt de som är sommarkatter, som sen går ett hårt liv till mötes
när familjen packar och åker hem utan katten.
Jag som sann djurvän tar fruktansvärt illa vid mig när man behandlar sina husdjur illa. P.S Kopiera gärna denna berättelse här nedan till er blogg eller kanske mailar till alla ni känner.Så kanske vi räddar några katter från detta öde.

En berättelse om en sommarkatt
Våren är en tid då kärleken sägs spira och det är här som jag Nero och mina 3 syskon Nova , Nila och Nemo kommer in i bilden.
En kall och blåsig vinterdag födde våran mamma , Sorba oss i en lada på landet. Det var inte direkt någon idealisk plats för 4 små kattungar att vistas på , men ägarna hade ett litet öga till Sorba och gick ut till ladan ibland , för att fylla på vatten och mat. När de fick veta att vi var 5 katter i ladan , suckade de och sa att vi måste bort så fort som möjligt.Under de närmaste veckorna nöjde jag mig med att kura ihop mig längst in under en soffa och pep hjärtskärande efter min familj, men ingen familj kom. Till slut kröp jag fram , mer av hunger än vilja. Det visade sig att min nya familj var riktigt trevlig. De gav mig god mat och det bästa av allt , jag fick vara inne i värmen. I min nya familj fanns en flicka på 9 år. Det var hon som hade fått mig i födelsedagspresent. Jag kunde inte minnas att hon var med , när jag blev hämtad den där vårdagen. Men , det spelade ingen roll , för hon fick mig att glömma ensamheten och jag började trivas riktigt bra hos min nya familj. Sommaren kröp sakta fram och det var dag att åka bort från staden och ut på landet. En bekant känsla kittlade i magen och jag tassade försiktigt fram i det långa gräset , efter att vi anlänt till familjens sommarställe. Jag andades in luften av frihet och njöt av varje sekund ute. Där fanns fåglar att hoppa efter , möss att jaga. Kunde det bli bättre ? Men som med allt annat så rinner tiden otroligt fort iväg , när man har roligt. Hösten smög sig ruskigt fort inpå och det blev dags för oss att lämna sommarstället. Det var vad jag trodde. Jag minns så väl, den dagen då jag som vanligt var i full färd med att jaga en mus. En duns fick mg att avbryta musjakten och springa mot det hållet , där jag hört dunsen. Jag förstod genast , då jag fick stå ensam på gårds uppfarten och se hur min familj lämnade mig. Mitt hopp sa mig att min familj skulle komma tillbaka. De hade lovat mig ett tryggt liv. Dagarna gick och ingen familj återvände. Hoppet försvann alltmer och jag började tänka tillbaka på tiden jag hade med mina syskon och min mamma. Kylan började tränga sig på och jag låg där på trappan till sommarstället , i ett sista hopp om att min familj skulle återvända och ta med mig. Nu ligger jag här och blundar.Hoppet har tagit slut , likaså min ork. Jag har kämpat länge mot den hårda kylan , men nu orkar jag inte mer. Jag låter vintern ta mig med till en annan plats , där ängarna är oändligt grön och himlen förevigt blå. En plats där jag kanske får återse min älskade mamma och syskon. Jag går ett grymt öde till mötes.....

Kram Mor i Stugan