Det omisskännliga arbetarkvarterets doft och människor som befolkade husen.
Där var det slit och släp för vissa , för att de skulle leva ett nåt sånär drägligt liv.
Sophinken som skulle bäras ner och tömmas i soprummet som luktade vidrigt och de aldrig
kunde förlika sig med färgen på väggar och golv.
Lika grå som råttorna som dom inbillade sig kilade in bakom de stora gråa , plåtbehållarna som de tömde soporna i.
Som om det inte räckte fick de skölja ur hinken , eftersom plastpåsar inte var uppfunna ännu.
Tror att det blev ganska slarvigt gjort , när skräcken för att lyset skulle slockna eller råttorna skulle klättra upp på benen slog klorna i dom.
Så fanns det nog en portvakt med rundbågade glasögon , som ständigt och jämt hängde i trappan för att lägga sin näsa i blöt överallt.
En sådan där liten illasinnad, tjock, frikyrklig gubbe med bakåtkammat svart hår och stickiga bruna, elaka ögon.
Medans barnen hade roligt och lekte på bakgården ...........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar